Why am I suprised?

What's going on?

Jag tycker det är jätte jobbigt när man blir helt kär i en film/bok och sen när huvudrollen i den filmen medverkar i andra filmer. Man blir helt förvirrad! Eller jag blir det åtminstone. När jag var liten blev jag seriöst ARG och ba, vadfan håller du på med Brad Pitt ???? (Haha, dåligt exempel).
Men ett exempel då; Robert Pattinson. Man blir ju tagen av hans roll Edward i Twilight-filmerna, och han ÄR en vampyr, han ÄR kär i Bella och dom SKA va tillsammans. Så är det bara. Men sen så ser man honom i en helt annan film...


Vem är HON!? Bella då...?
Lite nyfiken blir jag ju på att se den, men då kommer ju allt förstöras. Jag älskar Stephenie Meyers böcker och om jag kollar på Remember me så är det ju nästan som att vara otrogen. *Överdrivarn*.. men jag vet någon annan som är otrogen *HINT HINT*.. EDWARD!?

Haha.. är det bara jag som tänker såhär? Lite så är det väl..?

Hahahaha sitter här och asgarvar för mig själv. hahah helt otippat så började jag tänka på olika pinsamma saker som jag har varit med om. Det första som jag kom att tänka på var när jag gick i ettan och ramlade ner för skolans trappa. Ska berätta hur det gick till:
Jag, jasmine och yagmur var på väg ner för skolan miljoner trappor. Jag var så smart och tänkte att "jag kan smsa medan jag går ner". HAHA DON'T DO IT säger jag bara (hela scenariot spelas upp i mitt huvud. kan.. inte.. sluta.. skratta). Jo när jag går där och smsar för mig själv så tror jag att jag är nere redan. Jag MISSAR hela tre trappsteg och faller ner i ren chock och det låter verkligen BAM. Kollar runt omkring mig, tjejerna är typ en våning nedanför mig och jag hör dom börja skratta. Hahaha det här skrattandet pågick i typ 30 min, skojar inte. Och jag ser en kille som stirrar på mig när jag ligger där i min ensamhet. Jag försöker att undvika hans blick så som jag alltid gör när jag skämmer ut mig...


Vilket får mig att tänka på idag. Jag trodde att jag såg Jasmine, så jag ba lyser upp i ansiktet (typ) och pekar på henne. Sen ba ser jag att det inte är hon, så jag låtsas typ att jag inte pekar. Mitt finger skulle helt enkelt bara sväva där i luften... (?) Men tjejen som jag pekade på såg ju att jag pekade och hon ba ger mig värsta blicken. Haha och jag började asgarva för mig själv (som vanligt, kan aldrig hålla mig).

Haha, ja.. det här var väl bara 2 av miljoner saker, men ska inte skriva en bok nu :)
Ibland undrar jag alltså...

Är det bara jag som samlar på mig min ilska? Jag vet inte hur jag ska ta itu med den längre, så därför försöker jag att inte koncentera mig på att vara arg. Men till slut så spricker det ju och Då blir jag äckligt arg. Jag får även humörsvängningar på grund av detta. Ibland vet jag inte varför, men från ingenstans kan jag bara börja gråta. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är arg. Och sen blir jag ännu argare för att jag inte vet varför jag gråter, eller för att jag gråter överhuvudtaget. Lite knäppt är det ju.. men jag tror faktiskt inte jag är den enda.

Men, jag menar.. hur ska man få ut sin ilska på annat sätt? Ska man bara låta naturen ha sin gång och sparka sönder första bästa jävel när man blir arg, eller ska man försöka lugna ner sig? Och hur ska man annars hantera ilskan?

Jag älskar att undra över saker. Jag är en riktig tänkare när det kommer till sånt! Men det är faktiskt amazing hur vissa saker och ting fungerar här på jorden..

Ibland undrar jag verkligen. Nej, vänta. Jag tar tillbaka det där. Jag undrar hela tiden. Hur kommer det sig att världen ser ut som den gör? Nu menar jag inte mitt vanliga snack "vad är 'ingenting'?" och "hur kan universum växa om det redan är oändligt?", "vad betyder oändligt?". Whatever. Vi skiter i allt sånt nu. Jag undrar hur det kommer sig att vissa människor inte har ett hjärta. Allt för många verkar sakna förmågan att känna empati och sympati med andra. Varför är det så? Jag förstår verkligen inte det, för att jag själv fungerar på så sätt att om jag ser någon som är ledsen så känner jag med den personen. Jag blir liksom ledsen själv på något sätt.

Hur kommer det då sig att folk dör varje dag, av att andra människor tar deras liv? Hur kan man ens ta någons liv? Vad ger en rätten till det? Jag blir arg bara jag tänker på det. Hur kan man t.ex. våldta någon? Känner man ingen skuld? Är inte offrets liv lika mycket värt som ens eget?
Varför hjälper vi inte andra människor när vi kan och vi vet att dem lider? När vi själva vet att om vi skulle befunnit oss i deras situation skulle vi behöva den hjälpen lika mycket. Varför gör vi ingenting? Är vi verkligen så lata? Är vi så rädda? Men då säger jag som Natasha Bedingfield i hennes låt happy (som jag förövrigt är väldigt arg på, just för att jag känner mig arg). "If fear is all that we should fear, then what are we so afraid of?"

Vad är det värsta som kan hända? Egentligen, om man verkligen tänker efter? Varför vågar vi inte stå upp för dem vi är? Varför är vi rädda för att vara ensamma? Vad ska hända? Vi måste bli mer självständiga och lära oss att förlita oss på oss själva. Självklart ska man inte sluta lita på folk (ska jag säga miss-I-don't-trust-anyone), men jag säger bara att den enda personen man kan lita på till 100 % är sig själv. Om man ens kan lita på sig själv så mycket. Går det verkligen?

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Känner bara att jag vill skriva av mig lite. Tittade på North Country nyss - en asbra film. Det handlar om att några kvinnor arbetar i gruvan och männen som jobbar där inte välkomnar dem alls. Inte ens huvudrollens egna pappa kan acceptera att sin dotter arbetar i gruvan. För att försöka få dem att sluta så behandlar männen kvinnorna som att dem vore smuts. Är det verkligen så det ska vara? Blir så äcklad av killar ibland, seriöst. Vet att det inte är så för mig att jag blir dåligt behandlad för att jag är tjej, men hur många människor där ute är det inte som blir smutskastade av äckliga svin? Självklart är det inte bara män.. Tjejer kan vara riktiga assholes också.

Men hursomhelst. Vart försvann respekten? Vad hände med jämlikhet? Har det någonsin funnits? Varför ska det vara så svårt att ändra på saker och ting? Varför står vi still? Det är för fan 2010 snart och det känns som att vi inte har kommit någonstans. Det har vi ju iofs, men allt går så sakta och medan vissa saker blir bättre blir andra saker värre.

OJ vad jag inte har en röd tråd. Hur som helst, bara jag förstår så är det OK.

Är bara så trött på skiten. Har ont i huvudet (har aldrig ont i huvudet). Känner mig allmänt nedstämd. Vill inte vara glad (!) - fastän det är det bästa som finns. Jag vill bara sjunka lägre och lägre, så att jag inte kan ta mig upp. Och så vill jag vara kvar där. I skiten. ENSAM. Försvinna från skolan. Från ångesten. Från människor. Från stämningen. Från vintern. Från Sverige. Från den här lägenheten. Jag vill bara BORT. Kom och ta mig långt härifrån. Idag är en dag då jag skulle kunna bestiga Mount Everest. Jag vill så mycket mer än verkligheten jag lever i. En vacker dag, då ska jag skriva en bok. Men först ska jag bara samla ihop mig själv. Jag är en splittrad person. Ibland undrar jag om jag inte är.. nej det var inget. *Psycho-varning* på det jag tänkte skriva.

Nu ska jag drown in my own misery. Kanske skriva i min riktiga dagbok istället. Den kommer få ta hårda smällar, stackarn. Wake me up when Februari ends, och då Kanske jag är mig själv igen. Om jag ändå visste.. vem jag är.

Vad skönt det var att sova ut idag! Klev upp ur sängen ungefär vid två, men jag gick faktiskt inte och la mig förrän runt tre-fyra.

Missade Eragon igår, för tiden på datorn stod på en timme tidigare och när jag gick in i köket såg jag att den var 20 över 10 helt plötsligt. Så jag sket i den och så kollade jag på legally blonde istället. Haha den är ganska rolig :)
När den var klar såg jag att Hotel Rwanda gick på teve, så jag tittade på den också. Grät mig igenom typ hela filmen, den var så sorglig.. "Shooting dogs" handlar också om folkmordet i Rwanda, mellan tutsierna och hutuerna. Båda filmerna är riktigt bra, men jag måste nog säga att man får ut mer av filmen Shooting dogs.

Ja, efter den kunde jag alltså inte sova. Förstår inte hur människor kan vara så grymma mot varandra.
Vill inte förstå. Jag äcklas.

Jag är verkligen glad att jag inte är rik. Nu tänker ni säkert "hon är dum i huvudet" eller något liknande. Jag är glad att jag inte är en snorunge som går runt och måste ha allt i min omgivning bara för att det är det senaste modet. Mode? Hör ni hur töntigt det låter? Jag tycker då det i alla fall. Visst kan kläder vara snygga, och visst brukar det bli så att man klär sig efter det som är mode eftersom att det är det som är nytt i affärer. Men att följa trender slaviskt och kunna MÖRDA för att få just den där väskan som kostar lika mycket som en familj skulle kunna leva på under en hel månad, inräknat hyra, el, mat och allt som behövs, är ju bara helt sjukt. Jag äcklas av den tanken och jag är glad att jag uppfostrats till att veta att pengar inte växer på träd.

Att vara rik måste ju vara det tråkigaste som finns. Då har man inget och längta efter, man får inte den där känslan när man får något man verkligen velat ha och väntat på. Då menar jag länge, inte en sak som man såg igår och köpte dagen efter.

Vad är det med världen? Man slösar pengar som om det vore vatten. (Vatten borde vi förresten också spara på). Istället för att ta hand om varandra och må bra. Jag säger inte att jag inte gör fel. Senast igår sa jag "åhhhh, jag vill shoppa!" Men jag bad mig själv att hålla käften, för att jag vet ingenting om hur det är att leva utan kläder, mat, tak över huvudet. Visst att jag VILL shoppa, men jag BEHÖVER inte shoppa. Inte jämt. Självklart är det okej att shoppa ibland, men det är viktigt att man tänker efter innan. Låter det dumt det jag säger? Jag försöker bara få en point across. Det finns folk som har det sämre. Uppskatta det du har. Du blir inte lyckligare av pengar. Faktiskt inte. Det är dock kul att skämta om ibland. Jag förstår om det jag skriver är luddigt. Men bara jag själv förstår så är det okej. Och min syster, det var hon som fick mig att tänka på detta.

Jag vet inte, ibland blir jag bara så arg. På mig själv, på världen vi lever i.

Vem säger nej till sömn? Jo, vi människor. För vad? Skolan, jobbet, ansvar. Det är inte normalt. Man kan ju inte bara gå upp på morgonen när det är som kallast, slänga bort det varma täcket, frysa på vägen till toaletten, tvätta ansiktet - allt för att försöka ORKA MED. Varför inte bara ligga kvar? Allt skulle vara så mycket enklare. Men då kommer det där jobbiga ordet tillbaka. Ni vet vilket jag menar. Ansvar.

Tänk efter riktigt noga nu. Visst låter det inte rimligt att man tvingar sig själv att vakna bara för att gå till skolan. Varje dag, fem dagar i veckan.

Jag tycker vi förtjänar mer än en klapp på armen.

Okej, kanske inte jag, inte på sistone. Missar lektioner hit och dit. Men hursom, jag förtjänar åtminstone en klapp på axeln. Jag har gjort det här i 12 år av mitt liv. 12 äckliga år. Och jag är bara 18. Det är det sjukaste.

På tal om 18. Jag fyller 19 om mindre än två månader. Vet ni vad jag kommer få massor av då? Ansvar. Ja, det var ordet.

Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig så började jag fundera lite över mitt liv. Jag kom fram till att jag oftast är för snäll för mitt eget bästa, jag är bra på att lyssna, jag är omtänksam osv. Sen tänkte jag lite på mina kompisars positiva egenskaper. De är nästan likadana som mina, men bara nästan. Vissa har lättare för att lyssna t.ex. medan andra är bättre på att prata. Jag brukar inte tänka på det så ofta, men jag har ofta fått höra att jag inte brukar dela med mig så mycket om mitt liv. Vilket är sant. Men fråga mig inte varför, för det vet jag inte. För mig är det väl enklare att lyssna helt enkelt.

Sen tänkte jag på lite andra saker. Sånt som nästan är omöjligt får mig att komma in på. Vad är meningen med livet? Vad har jag gjort med mitt liv? Lär jag mig av mina misstag? Vad har jag för mål? Vad vill jag göra? Vad är nästa steg? Vad brinner jag för? Vart är jag på väg? Hur hade jag tänkt att ta mig dit? När, hur, var, varför?
Det verkar som att jag lever bara för att leva och så vill jag ju inte att det ska vara.. Jag vill ha ett syfte här i livet, ett mål som jag vill sträva efter att uppnå. Något som säger att just mitt liv är värdefullt. Just nu verkar det som att jag bara hänger med, och det kan jag tycka känns lite väl onödigt..

Så ett tecken skulle sitta bra just nu. Vad som helst!

Något jag tänker ofta på är döden. Man vet verkligen aldrig när det är ens tur. Jag har alltid tänkt att jag kommer ha ett långt och bra liv, men det finns inget som garanterar det så jag vet inte varför jag tänker så egentligen. Det kanske är min tur imorgon, om ett år, eller om 75 år. Det är så läskigt att tänka på. Det finns så mycket jag vill göra innan dess, så mycket jag vill säga.

Jag har alltid levt på den säkra sidan av livet. Jag gör inte något om jag inte verkligen behöver. Alltid, och då menar jag verkligen JÄMT är jag i min comfort-zone. Jag måste sluta med det. Försöker att uppskatta varje dag och allt som jag har. Jag kom att tänka på att just nu har jag allt jag behöver. Min familj och mina älskade vänner. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dom. Det finns inte i min värld. Och jag är så rädd att något ska hända mig, eller dom.

Är det inte sagt att man ska ta dagen som den kommer och leva livet till fullo? Något som jag aldrig gjort, jag är ju verkligen ett controlfreak.

Jag tänker ofta på saker som jag inte gjort och meningar som jag inte yttrat. Varför är det så? Varför vågar man inte bara säga som det är? Man är rädd att det inte ska gå som man vill. Men sen då? Det är ju inte hela världen. Vad är det värsta som ska hända? Jag måste sluta med det. Små saker ska inte komma i min väg.

Det är ju mitt liv det handlar om. Ett enda liv. Det är allt jag har. Inte fler, även om jag ofta tror det. Det är vanligt att man tror högre om sig själv. Men jag är inte superwoman. Nån gång kommer även min tid, och då vill jag inte sitta där och behöva ångra allt som inte sagts.

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga, så mycket jag vill se! Detta måste få ett slut. It's time to wake up.

Idag var det tydligen säsongsavslut för Efterlyst. Nooo säger jag bara! Jag älskar det programmet. Men det får mig alltid att böla. Varenda jävla gång. Men förstår inte hur en människa kan mörda/våldta/misshandla (you name it) en annan människa. Det är sjukt. Det skrämmer mig att det är så. Jag kan själv inte tänka mig att NÅGONSIN göra det. Så, vad tänker dem människorna med, de som begår dessa brott? Läskigt att tänka på att deras tankar inte bara är tankar, utan även handlingar. Att det kan gå så långt. När jag tänker en ond tanke som att jag vill döda någon, betyder det ju inte att jag faktiskt tar upp en kniv och hugger den personen. Det handlar ju om att kontrollera sig. Det skulle krävas en hel del för mig att ens tänka på att gå över den gränsen och handla på det sättet. "Never say never", men i det här fallet så säger jag såhär: Det är verkligen något jag aldrig skulle kunna göra. Liksom, när är det en bra anledning att ta livet av någon oskyldig? Never.
Jag ryser, förstår verkligen inte hur vissa tänker..

Nu när jag sitter i mitt rum, har allt jag behöver och vet att jag ska vakna upp imorgon och gå till skolan är det svårt att tänka sig att mina rutiner kan brytas på ett enda ögonblick. Man kan dö närsomhelst. Det vet vi ju alla - även jag. Men det är läskigt att tänka på det och verkligen förstå att man faktiskt kan dö närsom. Och när jag tittar på efterlyst och ser alla människor som dör en plågsam och framförallt onödig död, då bölar jag. Och sen börjar jag alltid tänka på förintelsen. Och så bölar jag ännu mer. Och sen börjar jag tänka på Afrika, och så fortsätter det..
Seriöst. Vad är det som händer med världen? Vart är vi på väg?

Det finns så mycket jag vill ha sagt, och så mycket jag vill göra! Men jag vet inte hur jag ska börja, vart jag ska gå och när mina ord kommer att ta slut. Allt jag vet är att jag inte lever för nuet. Hur konstigt det än låter så lever jag för framtiden. Visst är jag impulsiv och visst har jag kul stundvis, men jag känner att jag inte är 100 % närvarande och inte nog med det så har jag ingen kontroll. Jag, av alla människor. Mina syskon - som känner mig bäst - vet att jag är ett controlfreak. Men nuförtiden känns det som att jag bara finns. Och är. Men till vilken nytta? Jag gör inte det jag vill, eller som jag känner.

Jag vill uppnå mina drömmar och jag vill se världen. Ibland kommer jag på mig själv vara helt fascinerad över att vi människor finns på jorden. Om man verkligen tänker efter, så är det faktiskt väldigt coolt. Nu är vi iaf här, och jag tycker att man borde ta vara på det. Dock gör jag inte det. Jag bara flyter med.

Jag vill ta tag i mitt liv. Jag vill göra något riktigt stort, som att resa runt jorden. Jag förstår att jag måste utbilda mig och arbeta för att överhuvudtaget kunna försörja mig och göra det jag vill. Men saken är den att jag vill så mycket, och skolan passar inte in på det jag vill göra.

Jag kräver inte mycket. Jag är inte den personen som vill leva som en rockstjärna, spela på sin gitarr, gå på galna fester och vara känd för allmänheten. Jag vill vara mitt lilla anonyma jag, känna vårvinden blåsa där jag går, lyssna på min musik, titta på solnedgången och bara vara. Allt jag vill är att leva ett simpelt liv, men som betyder mycket. Åtminstone för mig.

Jag vill bara vara jag. I en stad där jag trivs, med folk som jag inte känner. Jag vill börja om. Jag vill inte behöva förlita mig på någon, för när allt kommer omkring så är man ensam. Det har jag accepterat.

Hur vet man vilka personer man kan lita på och inte?
Jag har alltid sagt att man aldrig ska lita på någon annan än sig själv. Den enda personen som kommer att finnas där för dig 24/7 och till 100% när du än behöver den, är du själv. Du är den enda som känner dig både ut och in. Det finns ingen superkompis. Alla människor begår misstag.
Men hur lär man sig då att skilja på de personer som faktiskt gör fel omedvetet, och de personer som är medvetna om vad de håller på med?
Det finns nog inget riktigt svar på den frågan. Av de personer som jag är vän med är det faktiskt väldigt få som jag kan lita på, och som jag vet är min riktiga vän i både vått och torrt - no matter what. Och jag har ändå haft en hel del personer som jag kommit riktigt nära under åren. Men jag har kommit fram till att så länge jag har En, så är jag nöjd.
Personen som står vid din sida när hela din värld faller ihop, som håller din hand och tröstar. Den personen som mot dig är ärlig och lojal - håll fast vid denne. Och glöm bort tankarna du har i dessa situationer om vare sig det är en riktig vän eller inte - för nu har du svaret på den frågan.

Jag är glad att jag inte är en ytlig person. Visst är det väl kul att ta hand om sitt yttre ibland, göra sig fin och allt som nu hör till, men inte varje dag. Inte för mig. Och jag dömer inte dom som är ytliga. Jag menar bara att det finns så mycket mer här i livet än en smal kropp och snygga kläder. Jag skulle aldrig döma en person för dens yttre, och jag går inte runt och kallar folk för fula utan anledning. Visst låter det som en kliché att säga att det är insidan som räknas, men för mig är det verkligen så. Det är insidan som räknas. Snällhet, humor, gullig personlighet etc. slår snygghet med hästlängder. Jag faller inte för snygghet. Jag faller för personlighet, mystik, spänning, humor och karisma.
Jag är glad att jag ser det goda i människor framför det dåliga. Jag älskar att titta på människor och se variation. Att vara annorlunda och sticka ut ser jag som något positivt. Det är coolt att vara sig själv, speciellt nuförtiden. Många verkar ju vandra i samma spår, men det är kul att se att vissa inte gör det.
Jag säger bara att man ska vara den man själv vill vara. Det är ingen annan som bestämmer. Choose your own destiny. Jag tycker t.ex. inte om när människor försöker ändra på mig, så låt mig vara mig, och jag låter dig vara dig. Det blir bäst så. Det finns ingen mening med att försöka ändra på varandra, vi alla är olika. Vi får helt enkelt acceptera det. Och jag kan faktiskt utan att skämmas säga att jag är en bra person med ett stort hjärta. Däremot gör alla misstag, men vad gör det? Ingen är perfekt. Och tänk till lite nästa gång innan du dömer någon annan förrän du har lärt känna personen. I know I will.

Ibland undrar jag faktiskt. Sjuk värld vi lever i.
Nu ska jag plugga lite.