Det finns så mycket jag vill ha sagt, och så mycket jag vill göra! Men jag vet inte hur jag ska börja, vart jag ska gå och när mina ord kommer att ta slut. Allt jag vet är att jag inte lever för nuet. Hur konstigt det än låter så lever jag för framtiden. Visst är jag impulsiv och visst har jag kul stundvis, men jag känner att jag inte är 100 % närvarande och inte nog med det så har jag ingen kontroll. Jag, av alla människor. Mina syskon - som känner mig bäst - vet att jag är ett controlfreak. Men nuförtiden känns det som att jag bara finns. Och är. Men till vilken nytta? Jag gör inte det jag vill, eller som jag känner.

Jag vill uppnå mina drömmar och jag vill se världen. Ibland kommer jag på mig själv vara helt fascinerad över att vi människor finns på jorden. Om man verkligen tänker efter, så är det faktiskt väldigt coolt. Nu är vi iaf här, och jag tycker att man borde ta vara på det. Dock gör jag inte det. Jag bara flyter med.

Jag vill ta tag i mitt liv. Jag vill göra något riktigt stort, som att resa runt jorden. Jag förstår att jag måste utbilda mig och arbeta för att överhuvudtaget kunna försörja mig och göra det jag vill. Men saken är den att jag vill så mycket, och skolan passar inte in på det jag vill göra.

Jag kräver inte mycket. Jag är inte den personen som vill leva som en rockstjärna, spela på sin gitarr, gå på galna fester och vara känd för allmänheten. Jag vill vara mitt lilla anonyma jag, känna vårvinden blåsa där jag går, lyssna på min musik, titta på solnedgången och bara vara. Allt jag vill är att leva ett simpelt liv, men som betyder mycket. Åtminstone för mig.

Jag vill bara vara jag. I en stad där jag trivs, med folk som jag inte känner. Jag vill börja om. Jag vill inte behöva förlita mig på någon, för när allt kommer omkring så är man ensam. Det har jag accepterat.