Vem säger nej till sömn? Jo, vi människor. För vad? Skolan, jobbet, ansvar. Det är inte normalt. Man kan ju inte bara gå upp på morgonen när det är som kallast, slänga bort det varma täcket, frysa på vägen till toaletten, tvätta ansiktet - allt för att försöka ORKA MED. Varför inte bara ligga kvar? Allt skulle vara så mycket enklare. Men då kommer det där jobbiga ordet tillbaka. Ni vet vilket jag menar. Ansvar.

Tänk efter riktigt noga nu. Visst låter det inte rimligt att man tvingar sig själv att vakna bara för att gå till skolan. Varje dag, fem dagar i veckan.

Jag tycker vi förtjänar mer än en klapp på armen.

Okej, kanske inte jag, inte på sistone. Missar lektioner hit och dit. Men hursom, jag förtjänar åtminstone en klapp på axeln. Jag har gjort det här i 12 år av mitt liv. 12 äckliga år. Och jag är bara 18. Det är det sjukaste.

På tal om 18. Jag fyller 19 om mindre än två månader. Vet ni vad jag kommer få massor av då? Ansvar. Ja, det var ordet.