Ibland undrar jag verkligen. Nej, vänta. Jag tar tillbaka det där. Jag undrar hela tiden. Hur kommer det sig att världen ser ut som den gör? Nu menar jag inte mitt vanliga snack "vad är 'ingenting'?" och "hur kan universum växa om det redan är oändligt?", "vad betyder oändligt?". Whatever. Vi skiter i allt sånt nu. Jag undrar hur det kommer sig att vissa människor inte har ett hjärta. Allt för många verkar sakna förmågan att känna empati och sympati med andra. Varför är det så? Jag förstår verkligen inte det, för att jag själv fungerar på så sätt att om jag ser någon som är ledsen så känner jag med den personen. Jag blir liksom ledsen själv på något sätt.

Hur kommer det då sig att folk dör varje dag, av att andra människor tar deras liv? Hur kan man ens ta någons liv? Vad ger en rätten till det? Jag blir arg bara jag tänker på det. Hur kan man t.ex. våldta någon? Känner man ingen skuld? Är inte offrets liv lika mycket värt som ens eget?
Varför hjälper vi inte andra människor när vi kan och vi vet att dem lider? När vi själva vet att om vi skulle befunnit oss i deras situation skulle vi behöva den hjälpen lika mycket. Varför gör vi ingenting? Är vi verkligen så lata? Är vi så rädda? Men då säger jag som Natasha Bedingfield i hennes låt happy (som jag förövrigt är väldigt arg på, just för att jag känner mig arg). "If fear is all that we should fear, then what are we so afraid of?"

Vad är det värsta som kan hända? Egentligen, om man verkligen tänker efter? Varför vågar vi inte stå upp för dem vi är? Varför är vi rädda för att vara ensamma? Vad ska hända? Vi måste bli mer självständiga och lära oss att förlita oss på oss själva. Självklart ska man inte sluta lita på folk (ska jag säga miss-I-don't-trust-anyone), men jag säger bara att den enda personen man kan lita på till 100 % är sig själv. Om man ens kan lita på sig själv så mycket. Går det verkligen?

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Känner bara att jag vill skriva av mig lite. Tittade på North Country nyss - en asbra film. Det handlar om att några kvinnor arbetar i gruvan och männen som jobbar där inte välkomnar dem alls. Inte ens huvudrollens egna pappa kan acceptera att sin dotter arbetar i gruvan. För att försöka få dem att sluta så behandlar männen kvinnorna som att dem vore smuts. Är det verkligen så det ska vara? Blir så äcklad av killar ibland, seriöst. Vet att det inte är så för mig att jag blir dåligt behandlad för att jag är tjej, men hur många människor där ute är det inte som blir smutskastade av äckliga svin? Självklart är det inte bara män.. Tjejer kan vara riktiga assholes också.

Men hursomhelst. Vart försvann respekten? Vad hände med jämlikhet? Har det någonsin funnits? Varför ska det vara så svårt att ändra på saker och ting? Varför står vi still? Det är för fan 2010 snart och det känns som att vi inte har kommit någonstans. Det har vi ju iofs, men allt går så sakta och medan vissa saker blir bättre blir andra saker värre.

OJ vad jag inte har en röd tråd. Hur som helst, bara jag förstår så är det OK.

Är bara så trött på skiten. Har ont i huvudet (har aldrig ont i huvudet). Känner mig allmänt nedstämd. Vill inte vara glad (!) - fastän det är det bästa som finns. Jag vill bara sjunka lägre och lägre, så att jag inte kan ta mig upp. Och så vill jag vara kvar där. I skiten. ENSAM. Försvinna från skolan. Från ångesten. Från människor. Från stämningen. Från vintern. Från Sverige. Från den här lägenheten. Jag vill bara BORT. Kom och ta mig långt härifrån. Idag är en dag då jag skulle kunna bestiga Mount Everest. Jag vill så mycket mer än verkligheten jag lever i. En vacker dag, då ska jag skriva en bok. Men först ska jag bara samla ihop mig själv. Jag är en splittrad person. Ibland undrar jag om jag inte är.. nej det var inget. *Psycho-varning* på det jag tänkte skriva.

Nu ska jag drown in my own misery. Kanske skriva i min riktiga dagbok istället. Den kommer få ta hårda smällar, stackarn. Wake me up when Februari ends, och då Kanske jag är mig själv igen. Om jag ändå visste.. vem jag är.