Något jag tänker ofta på är döden. Man vet verkligen aldrig när det är ens tur. Jag har alltid tänkt att jag kommer ha ett långt och bra liv, men det finns inget som garanterar det så jag vet inte varför jag tänker så egentligen. Det kanske är min tur imorgon, om ett år, eller om 75 år. Det är så läskigt att tänka på. Det finns så mycket jag vill göra innan dess, så mycket jag vill säga.

Jag har alltid levt på den säkra sidan av livet. Jag gör inte något om jag inte verkligen behöver. Alltid, och då menar jag verkligen JÄMT är jag i min comfort-zone. Jag måste sluta med det. Försöker att uppskatta varje dag och allt som jag har. Jag kom att tänka på att just nu har jag allt jag behöver. Min familj och mina älskade vänner. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dom. Det finns inte i min värld. Och jag är så rädd att något ska hända mig, eller dom.

Är det inte sagt att man ska ta dagen som den kommer och leva livet till fullo? Något som jag aldrig gjort, jag är ju verkligen ett controlfreak.

Jag tänker ofta på saker som jag inte gjort och meningar som jag inte yttrat. Varför är det så? Varför vågar man inte bara säga som det är? Man är rädd att det inte ska gå som man vill. Men sen då? Det är ju inte hela världen. Vad är det värsta som ska hända? Jag måste sluta med det. Små saker ska inte komma i min väg.

Det är ju mitt liv det handlar om. Ett enda liv. Det är allt jag har. Inte fler, även om jag ofta tror det. Det är vanligt att man tror högre om sig själv. Men jag är inte superwoman. Nån gång kommer även min tid, och då vill jag inte sitta där och behöva ångra allt som inte sagts.

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga, så mycket jag vill se! Detta måste få ett slut. It's time to wake up.