Jag sitter här nu och ska påbörja mitt arbete om Dawit Isaak (svensk-eritreansk journalist). Han sitter ju i fängelse, vilket han har gjort nu i 9 år på grund av att han yttrade sin åsikt (läs mer om honom här: http://www.freedawit.com/aboutDawit). Jag har varit medveten om honom länge nu och jag mår verkligen dåligt över att han sitter i fängelse. Jag vet att han "bara är en i mängden" och att sånt här händer många människor. Men eftersom att han uppmärksammats så mycket i media och just för att han kommer från samma land som jag, gör det extra känsligt. Han har dessutom fru och barn i Sverige och är svensk medborgare för den delen. Jag blir bara så arg, ledsen, besviken när jag läser om honom. Nio jävla år har han suttit i fängelse i Eritrea. Alltså fatta att han har förlorat så mycket av sitt liv på att sitta i ett fängelse för en sån skitsak som att han yttrade sin åsikt. Jag vill skjuta någon - så arg är jag.

För någon dag sen så frågade jag mamma och pappa varför det inte är någon som gör något. Men det finns inte så mycket och göra åt saken, tydligen (enligt dom). Vad ska folket göra? Dom har ingen makt. Jag hatar när människor säger till mig att det inte finns något att göra åt saken. JO DET FINNS DET!!! Vi vet bara inte bättre..

Jag vet att det här inte låter rimligt, men jag har seriöst funderat på att åka till Eritrea och offra mitt eget liv för att få ut honom. På ett eller annat sätt. Jag vill bara att han ska få återförenas med sin familj. Men det verkar finnas 0,0000001 % chans till det, eftersom att han nu förflyttats till det värsta fängelset i Eritrea.

Jag fattar inte hur man som president kan göra så mot sitt eget folk. Jag hoppas att Isaias och hans jävla medarbetare får brinna i helvetet, i all oändlighet.

Ja, det är sånt här som jag tänker på dagligen.. Istället för att tänka på mina egna sk. tonårsproblem så tänker jag på världsomfattande problem hela tiden. Det är sånt här som får min mage att vändas ut och in, mina tårar att forsa ner för mina kinder och när jag tror att jag har tappat allt hopp om mänskligheten så visar det sig att det går att sjunka ännu längre ner. Botten är långt ifrån nådd.