Du är inte samma person som jag en gång kände. Jag vet inte vad som hände på vägen, men jag är faktiskt ärligt talat glad att saker och ting blev som det blev. Det är nog för det bästa. Innan hade vi våra tider, tider som gick både upp och ner. Jag försökte att blunda för alla fel som du ständigt gjorde. Nu låter det som att du är den enda som gjort fel och att jag är "offret". Men felet jag gjorde var att lita på dig. Jag har svårt att lita på människor och även om jag inte litade på dig till 100 % så gav jag ändå mycket av mig själv. Jag minns att jag en gång berättade en sak för dig som jag inte ville att du skulle föra vidare. Men du gjorde det ändå. Jag förlät dig och gick vidare. Ändå var det någonting som inte riktigt stämde. Nu när jag tänker tillbaka känns det som om allt har varit falskt. Jag vet inte, det kanske det var. Jag ser inget samband mellan oss två längre. Jag vet inte ens vad det var som fick mig att känna igen mig i dig. Du är inte alls som jag. Inte ens lite. Och det känns faktiskt bra, jag klarar mig ändå.
As they say: Nothing lasts forever. And in this case, im kinda glad it didn't :)

-


Nu till något helt annat:

A drop in the ocean, a change in the weather. I was praying that you and me might end up together. It's like wishing for rain as I stand in the desert.
But I'm holding you closer than most, 'cause you are my heaven. <3