Måste få skriva av mig lite.

Jag har också känslor och jag har också tankar. Jag fungerar i stort sätt precis som alla andra gör. Jag ser mig själv som en glad, skämstam, omtänksam och optimistisk person. Men tyvärr så är det jätte många som anser att jag är kall. Jag vet inte om jag är det, men tydligen måste jag vara det eftersom att det är så många som har sagt det till mig. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag kan inte göra något annat än att bara vara mig själv, och om det inte duger så duger det inte. Jag kan inte hjälpa det. Jag är som jag är, och jag hoppas att folk accepterar det.
Anledningen till varför jag kan verka vara kall är nog för att jag har svårt att lita på människor, men ändå gör jag misstaget att anförtro mig till någon och blir därmed sviken gång på gång. Jag försöker tro det bästa om folk nästan hela tiden. Men jag kan inte alltid göra det. Jag tror mina vänner som känt mig längst skulle beskriva mig som omtänskam. För jag lyssnar verkligen ALLTID när någon har problem. Det spelar ingen roll om de har brytit sin nagel (dåligt exempel) eller om de har gjort slut med sin pojkvän - jag finns alltid där. Det vet jag själv om. Och det tror jag att de själva vet om, men kanske missbrukar det. Förstå mig inte fel, jag lyssnar jätte gärna när någon har problem och är villig att göra mitt bästa för att hjälpa till. Men jag är ingen maskin. Jag har också känslor, jag har också problem och även om jag inte visar det så ofta så finns det där. Det känns aldrig som att det är min tur att prata ut. Jag ska alltid vara den som lyssnar och förstår och som säger att allt är bra. Det finns inte tid för mig.
Det är mitt största problem. Jag lyssnar på alla andra och hjälper alla så gott jag kan istället för att ta hand om mig själv. Jag gör nästan aldrig det. Jag pratar aldrig om mig själv, men jag tror det är för att ingen tagit sin tid att lyssna. Jag är van vid att vara den personen som lyssnar så jag glömmer bort att prata. Och sen om någon frågar mig helt från ingenstans "hur är det själv då" eller "har du något du vill säga" så har jag nästan aldrig något att säga. Mitt svar blir automatiskt "bra" eller "nej det händer väl inte så mycket". Jag tror jag måste ta tid för mig själv. Komma ut ur denna lägenhet och bara tänka. Jag måste förstå vilka som är mina riktiga vänner och vilka som verkligen skulle finnas där för mig om jag behövde dom. Då menar jag verkligen när jag än behövde dom.
Jag har förlorat kontakten med många av mina vänner, och som jag sa häromdagen: jag är sämst på att hålla kontakten. Jag vet inte varför. Jag tror att det är för att jag alltid är tillgänglig (för det mesta iaf) och låter mina vänner fråga mig istället om vi ska gå ut eller liknande. Jag känner ofta att jag bara vill vara för mig själv. För det är ingen annan än jag som känner mig på det sättet jag själv gör. Men ändå tänker jag att jag kan inte gå runt som en enstöring överallt där mina vänner finns. Då tror dom säkert att det är något fel på dom. Jag har lätt för att dra mig undan och lätt för att bryta kontakten med folk. Det kan vara med någon jag inte ens vill bryta kontakten med men som sagt är jag dålig på att höra av mig.

Jag vet att jag har skrivit en hel bok nu men ska inte skriva mer, trots att jag har mycket kvar att säga. Jag tvivlar på att det är någon som kommer läsa allt detta. Men aja, jag tror jag ska ta en promenad snart med musik i öronen och bara tänka. Stänga ute omvärlden.. I need it.